Att döma andra

Vad betyder det att vara likt Jesus? Han sa en gång, se jag är mild och ödmjuk gör som mig så finner ni vila inom er själva (citerat på ungefär).

Jag tänkte skriva själv hur jag ser på detta.. och tack för tillfället som du ger plats åt..

Jesus var mild och ödmjuk, men vi får inte glömma heller att han är mästare och han känner alla människor och deras egenskaper svagheter och möjligheter.

Att vara som mästaren är att vara ständigt ödmjuk och sträva efter det i alla möjliga situationer i livet, det skulle inte fungera annars. För det är då vi inte är milda och ödmjuka som de här dömande egenskaperna får härja fritt inom oss.

Hur blir man mild som mästaren? Jesus sa ingen är bättre är sin mästare. Och Jesus har blivit hånad och dödat, vi likt honom måste vi kunna på ett ödmjukt vis hantera när vi får smällar på ansiktet för att kunna följa den goda stigen. Vi måste ta allting i livet med ödmjukhet och jämnmod.

Men det jag ville också säga vilket tycker jag är a och o om man nu ska orka lyssna på Jesus och göra som han vill på riktigt. Och det är att veta hur man är själv, jag vill inte säga att man ska veta vem man är själv eftersom det är en komplicerad fråga och man är aldrig färdig och om man ska bli Någon då ska man följa bilbelns ord och umgås med dem dag och natt och med Jesus. Jag är själv mycket skeptisk till predikningar även om det är viktigt att tolka bibeln och att man med respekt för varandra och måttligt kritsika öron lyssna på varandra och dem erfarna personernas visdom.

Så hur är man själv? Det måste man sysselsätta sig med en del utan att bli förslavad, tillsammans med umgänget med bibelns egna ord så att man låter dem förändra de mörka punkterna i oss. Känner man inte sig själv och sina brister då har man tid att döma andra och briljera i det som om man går på sina egna moln. Känner man sig själv och försöker man lära känna andra med respekt, då vet man att man är i ytterst behov själv av budorden och av den andres närvaro utan någon beroende för andra eller något överhuvudtaget. Ska man vilja lyssna på Jesus när han säger, döm inte, då måste man veta, förstå och inse att man som människa är i ytterst behov av dessa Jesus helande ord. Man inser detta när man vågar se sig själv "naken", med alla möjliga brister och svagheter. Att se sig själv som man är utan att ljuga för sig själv, att vara sann mot sig själv. Orden blir helande när man tillämpar dem för att det är inte bara Jesus själv som är vägen utan hans ord är vår väg till liv och personlig utveckling i rätt riktning.

Så när man har självkännedom och inte blundar för dem dolda mörkare sidorna inom en eller vad den nu kan vara då orkar man också blir ödmjuk och mild som mästaren. Är man ödmjuk då kan man klara att inte döma alls oavsett den andres brister eftersom att man vet att man har själv kanske lika mycket brister om inte mer. I stället så kanske man sysslesätter sig i hur man på bästa sätt ska vara sann mot Jesus egna ord så att han får möjlighet att visa sig till andra genom oss och vår ärliga tillämpning.

Självkännedom föder ödmjukhet, och ödmjukhet bereder plats för Jesus ord som leder till liv och den seriösa tillämpningen av den.

Hur kunde Jesus som är Gud vara ödmjuk som ett lam? och han är skaparen själv, Herren och mästaren som alla knä ska falla för honom. Jo för att utan mildhet så kan även han inte ge medicin till oss och bota oss från våra brister, svagheter och synder, det är just lamets offer och yttersta ödmjukhet som endast kan göra att vi kan falla uppriktigt på knä inför Guds storhet och ödmjukhet på samma gång. Gud kan förändra oss med sin stora mildhet, är vi nojiga och inte gillar andra männiksors egenskaper då får vi bli som lamm varje dag livet ut, ödmjuka och milda då är chansen mycket större att männikor lyssnar på oss och omvänder sig från sina brister och synder. huvudsaken är att man älskar varandra och strävar efter det med respekt för allt liv trost stora eller små brister, för det är då som Gud leder oss och de andra och bor och växer i oss.

Ska vi döma då är vi fortfarande stora barn som leker och som inte har förstått av kristendomen något.

Hoppas att det jag skrev kan ge något..

Jag och Gud

Jag och Gud

Vi får bråka ibland jag och du,
För att sedan kunna bli sams igen.
Vad vill världen oss?
Är jag inte fri?
Är du inte fri?
Jag har alltid skördat det jag har sått,
Medvetet och omedvetet,
Ont och gott.
Vad vill världen oss?
Vad vill kyrkan mig?
Jag har rätten att göra det jag vill,
Stort som smått,
Ingen har rätten
Att tränga in
I mitt medvetande,
Varken för kontroll eller ifrågasättande.

Jesus frälsaren?

Vad betyder att Jesus är frälsaren? Vad ska han frälsa oss ifrån? Om man nu som människa har en grundläggande självkännedom så vet man att man har mindre bra sidor inom sig eller vad man nu ska kalla det. För en kristen kan det vara synder som han/hon är medveten om att det är synder. Jesus sa något i stil med "den som syndar är slav under synden och det är bara Sonen som kan frigöra er från den". Synden kan ha olika former och färger det kan vara vilken synd som helst och Jesus Guds Son har makten att frigöra människor från synd och själslig död som är följden av synden. Vi är alla lemmar i Kristi kropp därför finns vi i honom hela tiden. När vi syndar så begår vi brott mot hans härlighet och godhet. Men vi har alltid möjligheten att komma tillbaka till honom, men hur? Hur följer man Jesus varje dag? Vi behöver här en helhetsperspektiv för att kunna avgöra om vi följer Jesus eller våra egna lagar och lustar. Helhetsperspektivet får man så småningom. Det finns vissa grunder som vi behöver för att bygga vårt inre hus på och följa Jesus och det är bibelns ord själv. Jesus sa den som hör mina ord och gör enligt dem har byggt sitt hus på berg och den som hör men inte gör har byggt sitt hus på sand. Det står i bibeln att lärjungarna kan fasta då brudgummen inte är med dem. Fastan, gudstjänsten, bön, bikt och goda gärningar är något som en kristen bör aldrig leva utan. Dessa saker, förutom bikten, är uppmaningar som Jesus har lärt oss genom bibeln och därför ingår de i dem praktiska saker man kan göra för att kunna följa Kristus. Det står, be hela tiden för att ni inte ska gå in i frestelser. Att be hela tiden är denna rörelse, denna väg med Jesus från Julfastan och gudstjänsterna till påskfastan, med regelbundna böner, bikter och goda gärningar. Att komma ihåg ett par meningar från bibeln som man fastnar för och upprepa och meditera efter dem under dagen är viktigt för att bygga upp vårt inre hus på Jesus ord/på berg. Bibelns ord är den mest centrala i vardagen förutom fastan, gudstjänsten, bön, bikt och goda gärningar. Man kan ha stöd även av Jesus bön, "Herre Jesus Kristus Guds Son förbarma dig över mig jag syndare". I dessa fall så vandrar man inte ensam på sin väg utan andligen tillsammans med kyrkan och Jesus själv även om man endast går till gudstjänst när det gäller kyrkan och inte deltar i andra aktiviteter.

Detta låter mycket men det är inte alls mycket jämfört med vad Gud ger oss och vilken kraft han har att rädda/frälsa oss från våra synder, läka oss och ge oss allt. "sök Gudsriket och Guds rättfärdighet först och allt annat ges till er" står det i bibeln. När man följer Jesus så går man från mörker till ljus som han sa, man stannar inte i mörkret. Han sa också kom till mig ni som har tynga bördor och jag ska ge er vila. Denna väg som är Jesus väg som jag beskrev ovan ger verkligen vila, eftersom Jesus är inte bara Gud och mästare utan också vår läkare. Han vill bära alla våra bekymmer, synder, rädslor, svagheter, brister.. och ge oss vila, mycket kärlek och nytt liv istället varför inte komma till honom då inför hans kors som frälser och lägga allting framför Honom och följa honom enligt ovan/bibeln så hittar vi vila, frälsning, glädje, liv, bröd och vatten för vår själ. "jag är livets bröd" står det, "den som dricker av det vatten jag ger blir aldrig törstig" sa Jesus. Så som ni ser det vi får är mycket mer än det vi gör för honom, och det står också ngt i stil med, det som Gud har förberett för sina är något som ingen har sett och ingen har någonsin hört. D.v.s. är vackrare än allt vad man har sett.

Varför kan en människa gå in i frestelser. Och varför ska man tro på Gud? Enligt kyrkans lära så är det jävulen som frestar oss, men det är inte hela sanningen tror jag. Jag menar att det är inte så övertygande även för mig att tro på denna enkla förklaringsmodel även om jag tror på att detta spelar roll och är delvis sannt.

Människan är komplicerad, människans liv är också komplicerad och inte alls lätt särskilt om man lever i ett land med mindre möjligheter men även i länder med en överflöd av möjligheter. Människans liv är dessutom en resa, en resa av upptäckter, erfarenheter, rädslor, smärta, förlust, glädje, frustration, rättvisa/orättvisa osv.. de sakerna som kan göra en människa olycklig, deprimerad är många även i väst med dem skillnader som finns mellan människors hantering av dessa. Under resans gång så kommer människan någon gång att drabbas av vissa förluster, olyckor, sjukdomar utan att kunna kompensera för dem. Olyckor, sjukdomar, risker är saker som många människor lever med. Vilken människa som helst kan känna sig så maktlös och så liten inför svåra perioder i livet då man känner att man dör innifrån, orkar inte med, nedbryts. Risken finns då att om man inte har någon tro att man drabbas hårdare av djupa depressioner och dess inverkan på hela människans hälsa. Men om man har tro på Gud/Jesus så hjälper han oss under alla dessa svårigheter och är med oss hela tiden och därför blir svårigheterna lättare att bära eftersom Gud bär oss och bär våra problem också och är med i alla våra lidanden. Vi vet också att vissa människor begår brott p.g.a. psyksika sjukdomar eller t.o.m svårigheter att hitta rätt i samhället. Frestelsen kommer då man utsätts för nya svåra/väldigt svåra situationer kanske efter en lång period av stress där själen har blivit påverkad av många olika faktorer, blivit slitet och inte orkar med. Frestelsen är att blir påverkad att göra något som man egentligen inte vill och som man vet är felaktigt, syndigt, omoraliskt. Här, i dessa fall som jag beskrev ovan, av dem svårigheter som man kan gå igenom så spelar de onda krafterna sitt spel för att fördärva människan.

När man regelbundet fastar, ber, biktar sig, firar gudstjänst och gör goda gärningar så betyder det tillsammans med att meditera efter bibelns ord och göra efter dem att man bygger sitt hus på berg som Jesus sa och inte på sand. En närmare undersökning efter nya testamentets evangelium vittnar om detta. Då man bygger sitt hus på bibeln/Jesus ord då blir risken att frestas mindre. Människan är liten och Gud vill människans bästa. det står någonstans i bibeln, jag har kommit "för att de ska ha det bättre". Summan blir att man ger Gud en tiondel av sitt liv, vad man får är väldigt mycket. I Jesus Kristus så hittar man sin dagliga vila, Han sa, "jag är vägen, sanningen och livet" och "kom till mig så ska jag skänka er vila ni som är tyngda av bördor". Han ger oss inte bara evigt liv efter döden utan ett bättre daglig liv här och nu eftersom han är Livet och den som tror på honom och följer hans väg får detta liv här och nu och blir räddad från själens död idag, som orsakas av synden och andra problem. Ett liv med Jesus ger inte bara liv utan ger också läkedom för själen, och styrka att stå upp när allting runt omkring går under eller när olyckor och sjukdomar drabbar oss, han hjälper oss att inte falla när vi drabbas av andra svårigheter eftersom det är han som tar stötarna när vi dagligen förlitar oss på hans hjälp och honom själv. Han sa, samla inte skatter här där det finns tjuvar utan samla dem i himlen. Detta betyder att när man följer honom så blir denna väg och det egna livet som man bygger på honom som en skatt som ingen kan fördärva, som inget har makt över den även om allt annnat rasar eller om man drabbas av förlust och sjukdom eftersom denna skatt finns i "himlen" d.v.s. i Kristus själv och vi finns i Honom, eftersom det är hans ord/berget man bygger sitt hus på. På så sätt och genom denna väg så blir man frälst från synd, död, det onda, själens svaghet och sjukdomar, svaghet under svåra perioder osv..

Kärlek mellan män och kvinnor

Vad är kärlek? Och vad är inte kärlek? Är kärleken en möjlighet, en känslornas punkt där både rationella och irrationella behov samlas så att en annan kan känslomässigt och psykiskt exploitera den andre. Är inte det som kallas kärlek en del av boven i dramat mellan män och kvinnor? Sann kärlek finns men den är sällsynt som dyrbara pärlor. Vad är det man ska betala av sitt liv i gengeld tills man hittar en sann rationell kärlek vars väg varken leder till exploitering, förtryck, psykisk och fysisk våld, kontroll eller brist på frihet. Varför hör man om folk som bara skiljer sig?

En del av förklaringen ligger kanske i de skillnader som män och kvinnor är uppfostrade till. Därför är de väldigt olika och så krockar dem. en del av förklaringen kan ligga i val av fel person för en själv.

Mångfald i enhet eller likhet i gemenskap?

Vi är sociala varelser som är beroende av sociala relationer. Sociala realtioner är viktiga för att kunna spegla sig själv i andra, förstå sig själv som social varelser i relation till andra och förstå sig själv vem man är i samhället och vilken roll man vill/är kallad för att fylla. Men det vore nog väldigt farligt för människans självbild om man förstår sig själv endast i relation till andra och inte också i relation till sig själv som människa på ett självständigt sätt. Exempel på destruktiva tendenser i det här samspelet om man internaliserar en självbild som stämmer överens med dem nedsättande sätten man kan bli bemött av som kvinna, som arbetarklass, som invandrare, som kristen, som muslim, som funktionshindrad, som gammal, som asexuell och som homosexuell. Om man blir nedvärderad flera gånger så ökar också risken i samspel med andra faktorer att man till slut tror på den andres blick. Precis som en kvinna som blir isolerad av sin man, blir psykisk och fysisk misshandlad och får i sig att hon är något hon inte är. Om man förstår sig själv endast i relation till sig själv så skulle inte bilden av sig själv vara hel heller. Vi är relationella varelser vill jag tro. Om man lever i en gruppgemenskap med starka normer för hur man ska vara och hur man ska bete sig så kan man förlora kontakten med sig själv, vem man är och vad man själv vill göra och hur man vill bete sig så att detta kväver personlighetsutvecklingen. Exempel på sådana grupper är flera, männen sinsemellan har sina starka normer för hur män borde vara, vad de får säga och inte säga och vad som är manligt och vad som är "bögigt". Kvinnor emellan uppmuntrar varandra för vissa beteenden, viss klädstil och tävlar med varandra på ett ytligt sätt utifrån utseendets oändliga möjligheter för förbätttring i marknaden och på det sättet kväver sin personlighet och straffar varandra för "avvikelser". Ungdomar som kan påverkas ännu mer av normer och därför vill de bete sig på samma sätt och straffar varandra för vissa beteenden som är inte accepterade i gruppen precis som gruppen män och kvinnor gör. Ett ytterligare exempel på normer i en grupp är i kyrkosammanhang. I alla dessa sammanhang antar jag att man måste lyssna till sitt inre och inte kväva det genom att följa gruppen i rädsla av att bli straffad. Det blir särskild farligt i kyrkosammanhang i det här avseendet för att ledare tenderar att ha mer makt än vad det borde vara och på vilket sätt det borde vara. Man visar överhuvud många gånger inte någon bra exempel på hur man kan vara på Jesus avbild, utan man predikar och predikar många gånger speciellt i specifika kyrkor och specifika kontexter utan att veta vad man predikar om egentligen.

Jag såg väldigt intressanta program på tv som handlar om hur vi handlar i en grupp och hur vår perceptionsförmåga påverkas av vissa religiösa riter som musik och ljus. Under vissa omständigheter och viss påverkan blir vi extra mottagliga för vad andra som har makt säger till oss. Detta är inte långt alls från helt vanliga och helt normala kyrkosammanhang. Jag tvivlar inte på Jesus Kristus själv men jag tvivlar på vad präster predikar och hur de predikar och hur de ibland behandlar människor med brist på hänsyn för människan för att tillämpa reglerna. Även om det som predikas är helt harmlöst så kan det skada mer än vad det kan bygga upp när det tas upp av medlemmar på ett okritiskt sätt. Jag tvivlar inte heller på att det är jätteviktigt att gå till kyrkan och ta nattvarden. Jag ser istället ett problem, kanske också ett stort problem i kyrkliga gemenskaper inte i sig utan just på grund av vad som predikas och hur det predikas och på grund av belöning och straffmekanismer. Jag träffade en man i en kyrka en dag. Han satt i ett hörn i kyrkans yttre sal, lungt och blygt och försökte få kontakt med mig. Han sa något som är verkligen sannt, han sa "kolla det finns folk som kallar sig lärare och undervisar om Guds ord, men det finns bara en lärare och det är Jesus. Jag brukar aldrig lyssna på något sådant eller någon predikan jag läser bibeln och lär mig från den på egen hand och ber, vissa tror att kyrkan är syftet men syftet är att vi ska få evigt liv." Präster kan som alla människor många gånger prata utifrån sina föreställningar, sina rädslor i kombination med bibelns ord. När Guds ord sägs på ett ynkelt sätt så får man ynkla resultat. Man får det man sår. När man ändå upplever att Gud finns och Gud är så underbar och så kärleksfull vilket sannerligen är så, hur farligt är inte det att p.g.a. Gudsupplevelsen blir också extra mottaglig för predikningar som inte behöver vara Guds ord. Hur påverkar det självbilden och hur farligt är inte det i relation till att människor i en grupp straffar varandra för att de vill att alla ska anpassa sig efter gruppens normer. Hur många av de som går till kyrkan är självständiga i sin tro, tar sin tro på allvar och därför ifrågasätter också det de hör i relation till bibeln, till sina egna ansträngningar att förstå och studera bibeln.

Att sträva efter enhet och harmoni i en kyrklig gemenskap är inte detsamma som att sträva efter att vara lika varandra. Då människor tenderar härma varandra som man gör i den manliga respektive kvinnliga gruppen som jag nämnde ovan, i en kyrklig sammanhang och straffar varandra för vissa olikheter då finns det en stor fara i att man hamnar i en relation mot Gud i ställer för med Gud. När man gemensamt tror på de viktigaste dogmerna så är olikhet så vitt som jag kan se nästan bara positivt och även nödvändig i en församling. Som man brukar säga inom den ortodox kristenheten "det är viktigt med månfald i enheten". Om man har enhet utan mångfald det är då som riskerna ökar för maktmissbruk och för förvrängd verklighetsuppfattning och förvrängd självbild och Gudsbild. Just därför så är det väldigt viktig med balansen och ännu viktigare att man är fri inombords även från kyrkan, och dess institution och prästerna för att kunna älska Gud och för att kunna ena sig med andra i en kyrklig sammanhang på ett sunt sätt. Därför är individer helt och hållet ansvariga själva över sina liv. Det står i bibeln att den som älskar någon annan mer än Jesus så förstjänar han/hon inte honom. Jesus sa inte den som älskar någon mer än kyrkan eller mer än prästerna är inte värdig Gud. Om man verkligen tror på att Jesus är Guds son så måste man älska honom mer än allt annat genom hans ord, "Den som älskar mig håller mina bud" (citerat på ungefär). Varför ska man älska Jesus mer än sin fru, sin man eller sina kära barn? Jo för att det är bara genom det och genom tillämpningen av Guds ord som man kan vara fri och man kan inte vara fri om man inte tar kärleken till Jesus på allvar och just därför studerar bibeln och ber för att förstå den på egen hand och självständigt i anslutning till upprepade deltagande i Eukaristin. När alla i en församling tillämpar Guds ord, inklusive att älska sin nästa, på ett självständigt och ärligt sätt efter egna och gemensamma ansträngningar att förstå bibelordet, det är då som en sann andlig enhet kan uppstå och inte bara sociala band som kan kväva istället. Man bryter mot Gud när man älskar kyrkan mer, prästerna och deras ord mer än bibelns ord och mer än Jesus. Man bryter med allt vad som har med den sanne Jesus att göra när man älskar något annat än honom själv genom hans ord i bibeln och därför kan man aldrig blir fri heller. Förutsättningen för en sann relation med Gud finns då man är fri från allt och alla förutom från Jesus och hans ord. Förutsättningen för en fruktbar och sann enhet i en kyrka är också att man står fri från allt men alltid tillsammans med Gud. Att vara fri, att älska Gud och hans ord över allt annat och att odla sin individualitet i en kyrklig gemenskap är A och O. Enheten är viktigt men en sund enhet är inte möjlig utan den individualitet och självständighet jag försökte sätta ord på.

Av sådana anledningar som är mina egna åsikter så ger jag ateister och vissa religionsmotståndare viss rätt. De har en viss poäng när de kritiserar religioner av sådana skäl. Det jag skriver här om frihet, individualitet och självständighet i sin relation till Gud som en förutsättning för en sund kyrklig gemenskap borde tas upp och diskuteras mer. Men jag ger inte ateister och religionsmotståndare rätt i kritiken mot tron på Jesus som Guds son. Det är en fråga om tro, inte om sociologisk kunskap. Utan Jesus Kristus så är inget gott och fruktbart möjligt på jorden.

I det här sammanhanget så är kärleken till nästan, d.v.s. till alla människor utifrån Guds ord är det som håller ihop den kyrkliga gemenskapen. Då man grupperar sig inom en kyrka och älskar bara sin egen grupp då älskar man verkligen inte enligt Jesu kärlek, eftersom man skapar skillnader i Guds namn och inte enhet. Det är kärleken i en mångfald av människor och till alla olikheter som finns som ska förena antar jag och inte att älska dem som är lika oss. Även om vi människor har begränsningar i hur många vi kan älska så har inte Jesus kärlek det och då den bor i oss så expanderas våra möjligheter att älska och vi slutar tänka med "vi" och "dem" termer både inom kyrkan och i relation till människor utanför kyrkan. Att älska är också inte detsamma som att behöva tycka likadant. Det heter älska era fiender. Det är en kärlek som sträcker sig bortom våra kategoriseringar, av vår klasstillhörighet, vår etnicitet, vår religion, vår kön, vår syn på sexualitet.. osv, som är Jesus kärlek och "krav" på kärlek som också befriar oss och andra, bygger upp oss själva och andra och förenar oss människor förutsättningslöst och bortom alla våra gränsdragningar, med bibehållning av vår självständighet och individualitet i relation till gruppsammanhållningen, grupptryck och i relation till vissa normer som kan vara hämmande mer än utvecklande.