Vi är sociala varelser som är beroende av sociala relationer. Sociala realtioner är viktiga för att kunna spegla sig själv i andra, förstå sig själv som social varelser i relation till andra och förstå sig själv vem man är i samhället och vilken roll man vill/är kallad för att fylla. Men det vore nog väldigt farligt för människans självbild om man förstår sig själv endast i relation till andra och inte också i relation till sig själv som människa på ett självständigt sätt. Exempel på destruktiva tendenser i det här samspelet om man internaliserar en självbild som stämmer överens med dem nedsättande sätten man kan bli bemött av som kvinna, som arbetarklass, som invandrare, som kristen, som muslim, som funktionshindrad, som gammal, som asexuell och som homosexuell. Om man blir nedvärderad flera gånger så ökar också risken i samspel med andra faktorer att man till slut tror på den andres blick. Precis som en kvinna som blir isolerad av sin man, blir psykisk och fysisk misshandlad och får i sig att hon är något hon inte är. Om man förstår sig själv endast i relation till sig själv så skulle inte bilden av sig själv vara hel heller. Vi är relationella varelser vill jag tro. Om man lever i en gruppgemenskap med starka normer för hur man ska vara och hur man ska bete sig så kan man förlora kontakten med sig själv, vem man är och vad man själv vill göra och hur man vill bete sig så att detta kväver personlighetsutvecklingen. Exempel på sådana grupper är flera, männen sinsemellan har sina starka normer för hur män borde vara, vad de får säga och inte säga och vad som är manligt och vad som är "bögigt". Kvinnor emellan uppmuntrar varandra för vissa beteenden, viss klädstil och tävlar med varandra på ett ytligt sätt utifrån utseendets oändliga möjligheter för förbätttring i marknaden och på det sättet kväver sin personlighet och straffar varandra för "avvikelser". Ungdomar som kan påverkas ännu mer av normer och därför vill de bete sig på samma sätt och straffar varandra för vissa beteenden som är inte accepterade i gruppen precis som gruppen män och kvinnor gör. Ett ytterligare exempel på normer i en grupp är i kyrkosammanhang. I alla dessa sammanhang antar jag att man måste lyssna till sitt inre och inte kväva det genom att följa gruppen i rädsla av att bli straffad. Det blir särskild farligt i kyrkosammanhang i det här avseendet för att ledare tenderar att ha mer makt än vad det borde vara och på vilket sätt det borde vara. Man visar överhuvud många gånger inte någon bra exempel på hur man kan vara på Jesus avbild, utan man predikar och predikar många gånger speciellt i specifika kyrkor och specifika kontexter utan att veta vad man predikar om egentligen.
Jag såg väldigt intressanta program på tv som handlar om hur vi handlar i en grupp och hur vår perceptionsförmåga påverkas av vissa religiösa riter som musik och ljus. Under vissa omständigheter och viss påverkan blir vi extra mottagliga för vad andra som har makt säger till oss. Detta är inte långt alls från helt vanliga och helt normala kyrkosammanhang. Jag tvivlar inte på Jesus Kristus själv men jag tvivlar på vad präster predikar och hur de predikar och hur de ibland behandlar människor med brist på hänsyn för människan för att tillämpa reglerna. Även om det som predikas är helt harmlöst så kan det skada mer än vad det kan bygga upp när det tas upp av medlemmar på ett okritiskt sätt. Jag tvivlar inte heller på att det är jätteviktigt att gå till kyrkan och ta nattvarden. Jag ser istället ett problem, kanske också ett stort problem i kyrkliga gemenskaper inte i sig utan just på grund av vad som predikas och hur det predikas och på grund av belöning och straffmekanismer. Jag träffade en man i en kyrka en dag. Han satt i ett hörn i kyrkans yttre sal, lungt och blygt och försökte få kontakt med mig. Han sa något som är verkligen sannt, han sa "kolla det finns folk som kallar sig lärare och undervisar om Guds ord, men det finns bara en lärare och det är Jesus. Jag brukar aldrig lyssna på något sådant eller någon predikan jag läser bibeln och lär mig från den på egen hand och ber, vissa tror att kyrkan är syftet men syftet är att vi ska få evigt liv." Präster kan som alla människor många gånger prata utifrån sina föreställningar, sina rädslor i kombination med bibelns ord. När Guds ord sägs på ett ynkelt sätt så får man ynkla resultat. Man får det man sår. När man ändå upplever att Gud finns och Gud är så underbar och så kärleksfull vilket sannerligen är så, hur farligt är inte det att p.g.a. Gudsupplevelsen blir också extra mottaglig för predikningar som inte behöver vara Guds ord. Hur påverkar det självbilden och hur farligt är inte det i relation till att människor i en grupp straffar varandra för att de vill att alla ska anpassa sig efter gruppens normer. Hur många av de som går till kyrkan är självständiga i sin tro, tar sin tro på allvar och därför ifrågasätter också det de hör i relation till bibeln, till sina egna ansträngningar att förstå och studera bibeln.
Att sträva efter enhet och harmoni i en kyrklig gemenskap är inte detsamma som att sträva efter att vara lika varandra. Då människor tenderar härma varandra som man gör i den manliga respektive kvinnliga gruppen som jag nämnde ovan, i en kyrklig sammanhang och straffar varandra för vissa olikheter då finns det en stor fara i att man hamnar i en relation mot Gud i ställer för med Gud. När man gemensamt tror på de viktigaste dogmerna så är olikhet så vitt som jag kan se nästan bara positivt och även nödvändig i en församling. Som man brukar säga inom den ortodox kristenheten "det är viktigt med månfald i enheten". Om man har enhet utan mångfald det är då som riskerna ökar för maktmissbruk och för förvrängd verklighetsuppfattning och förvrängd självbild och Gudsbild. Just därför så är det väldigt viktig med balansen och ännu viktigare att man är fri inombords även från kyrkan, och dess institution och prästerna för att kunna älska Gud och för att kunna ena sig med andra i en kyrklig sammanhang på ett sunt sätt. Därför är individer helt och hållet ansvariga själva över sina liv. Det står i bibeln att den som älskar någon annan mer än Jesus så förstjänar han/hon inte honom. Jesus sa inte den som älskar någon mer än kyrkan eller mer än prästerna är inte värdig Gud. Om man verkligen tror på att Jesus är Guds son så måste man älska honom mer än allt annat genom hans ord, "Den som älskar mig håller mina bud" (citerat på ungefär). Varför ska man älska Jesus mer än sin fru, sin man eller sina kära barn? Jo för att det är bara genom det och genom tillämpningen av Guds ord som man kan vara fri och man kan inte vara fri om man inte tar kärleken till Jesus på allvar och just därför studerar bibeln och ber för att förstå den på egen hand och självständigt i anslutning till upprepade deltagande i Eukaristin. När alla i en församling tillämpar Guds ord, inklusive att älska sin nästa, på ett självständigt och ärligt sätt efter egna och gemensamma ansträngningar att förstå bibelordet, det är då som en sann andlig enhet kan uppstå och inte bara sociala band som kan kväva istället. Man bryter mot Gud när man älskar kyrkan mer, prästerna och deras ord mer än bibelns ord och mer än Jesus. Man bryter med allt vad som har med den sanne Jesus att göra när man älskar något annat än honom själv genom hans ord i bibeln och därför kan man aldrig blir fri heller. Förutsättningen för en sann relation med Gud finns då man är fri från allt och alla förutom från Jesus och hans ord. Förutsättningen för en fruktbar och sann enhet i en kyrka är också att man står fri från allt men alltid tillsammans med Gud. Att vara fri, att älska Gud och hans ord över allt annat och att odla sin individualitet i en kyrklig gemenskap är A och O. Enheten är viktigt men en sund enhet är inte möjlig utan den individualitet och självständighet jag försökte sätta ord på.
Av sådana anledningar som är mina egna åsikter så ger jag ateister och vissa religionsmotståndare viss rätt. De har en viss poäng när de kritiserar religioner av sådana skäl. Det jag skriver här om frihet, individualitet och självständighet i sin relation till Gud som en förutsättning för en sund kyrklig gemenskap borde tas upp och diskuteras mer. Men jag ger inte ateister och religionsmotståndare rätt i kritiken mot tron på Jesus som Guds son. Det är en fråga om tro, inte om sociologisk kunskap. Utan Jesus Kristus så är inget gott och fruktbart möjligt på jorden.
I det här sammanhanget så är kärleken till nästan, d.v.s. till alla människor utifrån Guds ord är det som håller ihop den kyrkliga gemenskapen. Då man grupperar sig inom en kyrka och älskar bara sin egen grupp då älskar man verkligen inte enligt Jesu kärlek, eftersom man skapar skillnader i Guds namn och inte enhet. Det är kärleken i en mångfald av människor och till alla olikheter som finns som ska förena antar jag och inte att älska dem som är lika oss. Även om vi människor har begränsningar i hur många vi kan älska så har inte Jesus kärlek det och då den bor i oss så expanderas våra möjligheter att älska och vi slutar tänka med "vi" och "dem" termer både inom kyrkan och i relation till människor utanför kyrkan. Att älska är också inte detsamma som att behöva tycka likadant. Det heter älska era fiender. Det är en kärlek som sträcker sig bortom våra kategoriseringar, av vår klasstillhörighet, vår etnicitet, vår religion, vår kön, vår syn på sexualitet.. osv, som är Jesus kärlek och "krav" på kärlek som också befriar oss och andra, bygger upp oss själva och andra och förenar oss människor förutsättningslöst och bortom alla våra gränsdragningar, med bibehållning av vår självständighet och individualitet i relation till gruppsammanhållningen, grupptryck och i relation till vissa normer som kan vara hämmande mer än utvecklande.
No comments:
Post a Comment